Hur det sen går

Hade glömt hur totalt deprimerande det är att skriva skolarbeten. JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR en långsam plågsam död skrivandes min uppsats på helt enormt för mycket 7,5 poäng. Fy. Stackars mig.

Monday's on my mind

Var hemma-hemma i helgen. Det är alltid najs, men svårt att hinna med när man ska utnyttja sitt sista år som student till max. Spelade filmmusik med musikkåren och faster Carina var där och spelade också, så ett extra plus. Hon på barytonsax och pappa på basklarinett, det var flott att ha i ryggen under spelningen. Dom är söta, orkestern, det är är alltid kul att komma hem och spela. Fick kompa konsertmästaren i Svenska Kammarorkestern också.

Hälsade på Anna och Vincent och baby William och fick mig lite härlig afrikansk musik och Kenyaskvaller till godo, asbra!

Men mest och bäst familjen såklart. På lördag ska vi på Jesus Christ Superstar, så ovanligt kort tid till nästa dejt.

Fan vad man är trött. Och när jag säger man så menar jag jag. ASTRÖTT. Och hoppade träning eftersom jag inte vågade gå på nytt pass ensam när Anna bangade. Danspass! Jag! Ensam! Aldrig. Inte första gången i alla fall.

Nu ska SKA jag skriva projektarbete efter att den stackars handledaren ännu en gång, uppgivet, tryckt på lite angående det när vi sågs idag. Äsch, två år är väl ingen tid att göra skrivdelen till ett 7,5-poängsarbete? Eller?

För att facebook är för mycket. Och för lite.

Jag tänkte att det är väl ändå lite självupptaget att ha en blogg. Sen läser jag gladeligen kompisars bloggar utan att tänka att de är självupptagna, bara att det är kul att veta vad de gör och vad de tänker. Så nån kanske tycker det om mig också, att det är kul att veta vad jag gör och vad jag tänker. Låter helt omöjligt när man ser det i skrift såhär, men jag tror på mig! På er! På mitt osannolikt intressanta liv! Tror lite mindre på min tid. Men tid schmid, detta blir awesomelicious, det vet jag.